Konstnärlig orientering

Decenniet är en produktiv period för Friis. Han har slutat sin verksamhet som lärare och kan helt koncentrera sig på konstnärligt arbete. Själv beskriver han perioden för syntes och mångfald, vilken egentligen inleddes redan i slutet av 80-talet. I definitionen ligger ingen motsägelse, eftersom syntesen avser en förtätning och fördjupning av Friis' tidigare konstnärskap och mångfalden ligger i variationsrikedomen i såväl uttryckssätt som uttrycksmedel. Han experimenterar med olika tekniker och har ett öppnare förhållningssätt till sitt bildskapande genom att han i större utsträckning än tidigare accepterar till synes irrationella och "omedvetna" infall i arbetsprocessen.

Friis arbetar gärna i serier utifrån i förväg definierade teman, som t.ex. "Testbilder" 1991, "En allegori över tankens frihet" 1991-92, "Subversiva landskap" 1992, alla utförda i linoleum- resp. träsnitt samt "Romantiska landskap" i olja 1993.

1991 påbörjade Friis en bilddagboksserie i tusch med en teckning om dagen under hela året i format A6-A5. Dagbokstecknandet fortsatte även under 1992, men nu med större variation i format och tekniker, som t.ex. krita, akvarell, blyerts, tusch, frottage och olika blandformer. Dessa två serier får senare namnet "Biverkningar". Flera av dagboksbilderna ligger sedan till grund för andra mer komplexa bilder i större format.

1993 påbörjar Friis serien "Konsekvenser", som delvis innehållsmässigt anknyter till 70-talets bildvärld. Serien omfattar dels 10 större linoleumsnitt i format 110x150 cm, dels ett dussintal oljemålningar i stort sett i samma format.

Friis tar också upp en teknik, som han inte använt sedan 50-talet, nämligen collage. Mellan åren 1995-97 arbetar han med ett par sviter "collage" (sammanlagt c:a 200 bilder) varav den senaste får namnet "Ects of Time". Monotypi är en annan teknik som Friis uppehåller sig vid under samma tid. Mellan 1996-97 fullbordas serierna "Traces" och "Exponering".

1995 arbetade Friis nästan uteslutande med en serie stora oljemålningar, varav kan nämnas "Parias" och "I karantän"

För första gången i sin karriär börjar Friis under senare delen av 90-talet arbeta med skulptur. Han använder bl a. enkla material som papp och polyester samt gips. Dessa ska ses som förslag till offentliga "utsmyckningar" i monumentalformat. Titlarna på skulpturerna ger belägg för detta, t.ex. "World Trade Center, New York", "Ueno Park, Tokyo", "Porto Bello Road, London."

Två större fristående skulpturer med titlarna "Gruppresan" och "Bevakning", använder Friis i en konstsociologisk undersökning, som handlar om i vilken utsträckning det är möjligt att uppnå samstämmighet mellan en konstnärs avsikter med konstverket och betraktarens tolkningar.

1996 gjorde Friis en performance utanför Länsarbetsförmedlingen i Malmö. Den  skedde i form av utdelning av "Nödmynt" till besökarna. Aktionen hade formen av en offentlig konstinstallation vilken skulle ses som en symbolisk stödaktion för arbetslösa, sjuka, socialbidragstagare, fattigpensionärer m.fl. d.v.s. för de som drabbats av nedskärningarna i de sociala trygghetssystemen. Installationen kunde också ses som en protest mot de ökade klyftorna i landet.

Recension och katalogförord

....Friis tar avstånd från trendbetonad modernism och postmodernism. liksom från en estetisk konst som med sitt sköna skal riktar uppmärksamheten bort från väsentligheterna. Hans bildspråk blir successivt alltmer tydligt och förenklat, även om den expressiva undertonen dröjer kvar. Från surrealism och realism har han gått över till ett starkt stiliserat teckenspråk med schabloner och utskurna mallar. Figurerna är allmängiltiga utan individuella drag, men vi känner igen deras roller och reagerar för situationerna de är inblandade i. Det är en konst som får oss att tänka och inte bara se.... Spännande är också hans science fictionvyer, skildrade i oroande oljemålningar och i den grafiska sviten "Testbilder" med en genomgående story om en kamp mellan olika processer.

Kollektionens tyngdpunkt ligger dock på de senaste serierna med ristade linoleumsnitt resp. schabloner. Han belyser skilda problem från idag, igår och i morgon. Figurerna, uppbyggda av vitt linjenät, fungerar på mig som elektrifierade stoppsignaler... Hans mål är att varna och väcka genom att provocera och peka på konsekvenser. Marianne Nanne-Bråhammar. "Arbetet". April 1996.

 ...För Friis själv präglas hans konst av det dialektiska spelet mellan motsatser, ibland kanske bara skenbara sådana. Det kan röra sig om förhållandet "mellan manipulerande och manipulerade" eller mellan utnyttjare och utnyttjade". Mera abstrakt finns här också klassiska motsättningar "mellan form och innehåll, mellan estetisk immanens och konstnärligt imperativ".

Motsatsparen finns där utan tvivel. Men som jag ser Friis' senaste bilder, särskilt den imponerande serien Konsekvenser, är någonting annat påtagligare och mera karaktäristiskt för honom. Jag är inte alls säker på att han skulle hålla med mig, men för mig gestaltar han närmast platonska idéer, en sorts arketyper....

Friis behandlar situationer, relationer och maktstrukturer av olika, lätt igenkännliga slag. Om detta rollspel sker mellan individer eller grupper, om det är psykologiskt eller politiskt, är strängt taget ointressant. Den grundläggande strukturen ser ut på samma sätt, vare sig en samhällsklass dominerar en annan, en expert dominerar en ickeexpert, en man topprider sin hustru eller tvärtom. De privata förhållandena är ett mikrokosmos som samtidigt speglar och underblåser de mera övergripande förhållandena, personligt och sociopolitiskt smälter de samman.

De individuella särdragen försvinner hos gestalterna. Till och med grupptillhörighetens kännetecken - kön, ålder, hudfärg - opereras bort i många fall. Kvar står det som gör exempelvis anpassningen till anpassning och främlingskap till främlingskap, utifrån Friis' visualisering av begreppen och fenomenen. Han vaskar fram en minsta gemensam nämnare för alla tänkbara fall av anpassning eller alienation.....Det finns inte en tillstymmelse till någonting insmickrande hos Friis' bilder. Liksom hans främsta syfte aldrig är att skapa skönhet står han främmande inför popkonstens massmediavänliga gimmicks. Det innebär inte att hans arbeten inte kan vara vackra eller att de är svårtillgängliga. "Närhet", om två handikappade personers kärlek, är en motbild till hans "otrevligare" Konsekvenser. "Närhet" har en skimrande yta, en textur som i hög grad bidrar till stämningen av ömhet och innerlighet...."

Susanna Roxman. 1994. Poet och kulturskribent