Konstnärlig orientering

En plötslig förändring inträffar i Friis' bildvärld 1964. Det tidigare fantasiorienterade bildspråket kändes alltmer otillräckligt för att skildra människans existentiella villkor och hennes alienerade förhållande till den accelererande teknisk-ekonomiska utvecklingen och de förändringar den medförde i levnadsvillkor och världssyn. Människans determinerade relation till teknologin och hennes uppgivenhet i en till synes ödebestämd cybernetisk tillvaro skildras nu i en science-fictionbetonad och teknisk värld, ofta med surrealistisk suggestion. Människan framträder aldrig som individ i denna ödsliga, slutna, arkitektoniska värld. Hennes reglerade tillvaro anas endast bakom sterila murar, i oändliga korridorer och labyrinter eller fångade i apparater och känslokalla maskiner. Denna produktion är rikt representerad i ett stort antal konstmuseer och offentliga samlingar.

Ur katalog 1966.

"...Friis styr åskådaren in i ett ursinnigt kraftcentrum som piskar fram skeendet. Hans bildspråk består av lätt igenkännliga element; trattar, klot, cylindrar, gyroskop, fjädrar, pelare, taggar, torn och kombinationer av dessa många ting. 

Ytligt sett kan hans uppbyggnad av bilden med maskinelement påminna om Leger, men han använder dem inte i första hand som former, utan som medel att gestalta en ny vision av verkligheten, en ny organisk-lyrisk helhet. Både form och material underordnas helhetsgestalten och målningarna har en gemensam färgton, ofta blå, blåsvart, gråblå. 

Man igenkänner lätt verkligheten i "Gata med högtalare", vår arkitektoniskt fulländade och sterila verklighet, exakt proportionerad med ändlösa korridorer, högtalare och stigande trappor, allt svindlande bort mot en svart dörr och med högtalare skrikande på alla sidor: det är livet som mardröm, livet som Strindberg, Kafka eller Ingmar Bergman... Friis' världsklot kan blomma och trattarnas ljud kan förvandlas till pistiller. "En maskins födelse" kan också markeras genom att pistongerna förvandlas till könselement; en sexuell underton bidrar även annars till bild-
suggestionen, men här understryker den endast den moderna civilisationens sterilitet.

De ganska få bildelementen uppvisar alltså en betydande komplikation. Trattarna är symboler för motsatta ting: antingen uppleves de som sugande neråt i omättliga djup, som dödssymboler, eller som basunerande utåt, som vilda eller hotfulla fanfarer, som skrik ur universum. Men trattarna kan också förenas med ett mottagande, "Snurran och trattarna" ställer i centrum en sorts världssnurror, uppehållelsens bestämda gång, i en korridor där väggarna är besatta av hotfulla pikar: i denna livskorridor dras trattarna mot ett hav i fonden, de tycks glida bort mot en horisont, ett urslem, det enda bildelement hos Friis som inte är runt eller kantigt. En befrielse av samma art uppleves också i bilden "Havets blommor hälsar de nya farkosterna."

Helmer Lång. Ur ett katalogförord 1966.