Konstnären är intresserad av människan, världen och dess samverkan. Vilka mönster kan vi göra synliga, utifrån vårt sätt att arbeta.

Tidigt upptäckte jag det fantastiska med att möta andra yrkeskategorier. Min grundidé om vad konstnärens yrke skulle innebära har reviderats ett antal gånger.

I början kämpade jag ensam i ateljén där jag behärskar bl.a. måleritekniken, men hur går jag vidare med en teknik jag inte behärskar? Detektivarbetet började, vem i min omgivning är bäst på lysdioder? Aha, det finns specialutbildade på sånt, telefonkatalogen: elektronikföretag… Stammande försökte jag förklara mitt behov av en upp och ner vänd stjärnhimmel, inuti ett rum, för en till början förvirrad el-kille. Till min förvåning blev han peppad på problemlösningen och hjälpte mig. En korsbefruktning uppstod, jag fick tillgång till ny kunskap och en teknisk horisont visade sig, med dimensioner jag aldrig hade upptäckt på egen hand. Gränslinjen för min fantasi vidgades, och förhoppningsvis hade mina idéer gett honom något liknande.

Efter detta insåg jag begränsningen, med att skapa enbart utifrån mitt konstnärliga perspektiv. Ett antal människor har inspirerat mig sen dess och jag har fått möjlighet att kika in i många olika arbetsmiljöer, nosat på kunskapsområden utanför min profession.

Jag har också upptäckt glädjen över all mänsklig kunskap och uppfinningsrikedom som pulserar under ytan, när möjlighet ges för nyfikenheten, igångsättaren av den kreativa processen.

Vår horisontlinje är en illusion – Horisonten gör oss bara uppmärksamma på att vi för tillfället inte ser längre.