flugfiske,flugbindning,flugmönster,fluga, fiske,fiskebilder,fjäll,fjällbilder,göl,jokk,jokken,jokkar,harr,öring,röding,nattslända,nattsländor,dagslända,bäckslända,bäcksländor,nordkalott,nordkalotten,Fly Patterns,Gunnar Westrins,Flugfiskemagasinet Rackelhanen,Flugfiske i Norden,Orvis,Sage,Scott,harrar,thymallus,trutta,dagsländor,vak,vakade,vakande,puppa,nattsländelarv,caddis,sedge,caddissedge,mygga,myggor,husmask,nymph,cdc,traunriver,,bindtråd,hackel Här uppe på Nordkalotten kan vädret växla fort. På mindre än en halvtimme så slog vädret om. Tunga regnmoln drog in över oss, vi fiskade in i det sista men till slut blev vi tvingade att ge upp.På den här bilden drillar Uffe en av de många och stora harrarna vi lyckades att kroka under våran strapats till harrsjön.Härliga sommardagar på Nordkalotten med fint väder och vakande harrar värmer ända in i själen, kan livet bli bättre? Här har jag själv på bilden lyckats kroka en av dessa damer THYMALLUSFLUGANS TRIUMFER PÅ NORDKALOTTEN. Det hela började en het sommardag på Nordkalotten, jag och minfiskekompis Micke hade bestämt oss för att avvika från våra två andra fiskebröder Uffe och Patrik. Istället för att vandra utmed den jokk vi låg vid, så bestämde vi oss för att gå upp till ett par småsjöar som vi hade tittat ut på kartan. Efter ett par kilometers vandring över fjället Vardu så kom vi ner på norrsidan av fjällkammen. Sjöarna låg spegelblanka, mygg och knott surrade runt våra huvuden och detta går man och längtar efter i elva månader. När vi var cirka 500 m från sjöarna tyckte jag mig se ett vak i en av sjöarna, jag tordes inte säga något till Micke för då skulle väl han tro att jag hade blivit tokig av alla mygg och knott. Men efter ytterligare ett par hundra meter ner så var jag säker på min sak, jag hade sätt fem-sex vak utmed den norra sidan av den vänstra sjön. - Micke såg du vaket på den norra sidan nu? - Åh fy fan sa han, och ögonen blev stora som tefat på honom. - Det är det sjunde vaket jag har sett, sa jag till honom. - VARFÖR har du inte sagt något till mig innan då? - Njaä, svarade jag honom det brukar ju vara du som ser vak på kilometervisa avstånd så jag ville ju inte få dig att tro att jag är lika tokig som dig. - Ha ha, svarade han, nu sätter vi fart ner mot sjön. Mellan dessa två små sjöar så rinner det en liten jokk som är cirka två meter bred och 150 meter lång. När vi var15 meter från jokken sa jag till Micke att stanna! Jag hade sett ett vak alldeles intill kanten av jokken. prova sa jag till Micke! Undertiden riggade jag upp kamera och stativ. Micke repade ut lite löslina och måttade iväg ett kast. Det var bara i stort sett tafsspetsen som låg på vattenytan fisken steg till flugan och mothugget kom som en inövad reflex. I en serie av snabba knyckningar och höga luftsprång kämpade harren emot. Micke stegade fram till strandbrinken, där skrämde han upp en annan harr som stod i den två meter djupa hålan framför honom. Harren var nu väl utpumpad och precis i landningsmomentet så slets sig den cirka åtta hektos stora harren loss från flugan. Det var bara att lyfta på hatten och tacka för en god kamp. Ytterligare tio meter uppströms så visade sig en av Nordkalottens feta harrar och nu var det min tur att prova fiskelyckan. Jag smög mig upp fem meter bakom vaket och lade ut min Thymallusfluga, harren steg direkt och sög i sig  torrflugan. Efter några minuters kamp på liv och död kunde jag kroka loss den 46 cm långa harren och hon kunde återfå sin frihet i det kristallklara jokkvattnet. Efter denna lilla batalj med de stridbara harrarna så vadade vi över jokken lite längre uppströms och vandrade bort mot strandbrinken på sjön. Vi smög oss fram med tassande steg som de värsta Mohikaner och hukade oss ner i det knähöga videt. Fisken hade slutat att vaka och vi kunde konstatera att vi hade blivit upptäckta. Vi satte oss ner på var sitt håll och spanade utöver sjön, vi kunde höra hur fisken vakade mitt ute i sjön. Det var ingen idé att vänta in fisken så vi bestämde oss för att gå nerströms utefter den lilla jokken som rann mellan sjöarna. När vi kom fram till ett litet sel i jokken så stannade vi upp. Den ena efter den andra vakringen bröt den blanka vattenytan och vi hade hittat vårat smultronställe. Jag riggade iordning stativ och kamera för att kunna föreviga ögonblicken med alla dessa vakande harrar. Micke hade lagt ut sin Thymallusfluga i blankströmmen, flugan sögs ner med ett smackande ljud nästan omedelbart och jag knäppte av några bilder på den vilda fighten. Mitt upp i allt fotande så vakade en harr snett nedanför mina fötter, Micke hade nu krokat loss sin kilosharr till friheten och jag började att fiska på harren sett. Med en meters lina ute så doppade jag ner min Thymallusfluga och lät den flyta oberörd över vaket. Med ett våldsamt plask var flugan borta, mothugget kom mer som om att jag blev skrämd än en inövad reflex. Det skrek i rullen när harren rusade ut i mitten av selet, jag tittade snett över min axel och där stod Micke och drillade ytterligare en grann harr. Vi fick kämpa hårt för att våra linor inte skulle korsas, hon rusade rakt emot mig och den gjorde precis som den ville. Hon hade rusat rakt in bland videt som hängde ner över vattnet. Jag kände hur harren gnagde mot grenarna och jag började bli lite smått nervös. Jag tog en liten chanstagning och gav henne lite slaklina, vips så var hon borta, ifrån videt förstås och jag kunde nu leda in henne i en lucka fritt från överhängande vide. Med en snabb mätning i vattnet kunde jag konstatera att hon var en grann harr på 53 cm. Micke hade landat sin harr på 49 och den inbringade en vikt av kilot. Sammanfattningsvis under våran korta vistelse i detta lilla sel så lyckades vi med att landa 16 harrar, den största på 54 cm och den minsta på 47 cm, om man nu kan kalla det för en liten harr. Alla dessa harrar togs på Thymallusflugan, det kanske hade fungerat bra med någon annan sorts fluga också, men jag åker aldrig upp till Nordkalotten utan denna underbara fluga. Bindbeskrivning på Thymallusflugan finns på sidan bindbeskrivningar. Sommaren 1998 skulle jag och min fiskebroder Ulf Lindahl återförenas för ett härligt och spännande flugfiske på Nordkalotten. Vi landade på den lilla kalottsjön en tidig eftermiddag, för att senare börja den kilometer långa vandringen i nordvästlig riktning. Väl framme vid det tilltänkta baslägret iordningställde vi tält och övrig utrustning. Vi satte oss ner vid den välbekanta kristallklara jokken för att reducera våran vätskebrist från den lilla vandringen. Vattnet var kallt och en aningen för högt, men av tidigare erfarenhet, så skulle vi hitta våra storharrar ändå. Det största orosmomentet, var att insektslivet av nattsländor och dagsländor slumrade i någon slags vinterdvala. Det hade varit en lång och utdragen vår här uppe i Norrland och den riktiga sommarvärmen hade inte kommit ännu trots att vi nu var i början av juli. I år var det den tredje gången som vi besökte just detta område. Aldrig tidigare  hade jag längtat så mycket som i år, men nu var jag äntligen här och för tillfället så var abstinensen stillad. Efter en kylslagen kväll med några vackra harrdamer till kvällsmat och en stärkande tår så infann sig John Blund. Morgonsolen värmde och paniken att inte komma ur sovsäcken innan blåsan skulle sprängas gjorde mig klarvaken. Efter den välbehövliga morgontoaletten och en stadig frukost, så var det dags för en fisketripp norrut ifrån vårt basläger. I den helt okända kalottsjön skulle vi doppa våra dunkrokar och kanske lyckas lura en och en annan harr. Efter halvvägs till målet så började både myggen och den fruktansvärda värme suga musten ur krafterna. Bara för åtta timmar sedan så visade termometern fyra grader, nu hade den stigit ytligare tjugo grader. Terrängen var både varierande och tuff att gå i. Enorma paltsar att sick sacka sig i mellan och branta stigningar i tät björkskog. När jag tänker på det i efterhand så var det värt det flera gånger om, trots både fotsvamp och en värkande rygg. Väl uppe på den topp som vi hade navigerat efter kunde vi sätta oss ner och pusta ut. Landskapet var hisnande och den klarblåa himlen verkade vara oändlig. Vi kunde ännu inte se sjön som vi hade tänkt fiska i och nyfikenheten kunde inte stillas längre, så med våra stumma ben stapplade vi iväg för att nå slutmålet. Det var betydligt lättare att vandra nu, landskapet blev flackare och det var bara att följa den slingrande sandåsen som förde oss mot målet. Äntligen framme vid målet och där låg sjön alldeles spegelblank. Man kunde knappast tro sina ögon, vakring efter vakring som bröt den blanka spegeln var en otrolig upplevelse. Kunde detta vara sant tänkte jag eller var det bara en dröm, sanningen skulle snart visa sig. Uffe hade letat ut en bra lägerplats där vi kunde sätta oss ner och titta på skådespelet. Kaffet kokade och harrarna vakade frenetiskt, hoppas bara nu att vädret håller i sig. Av erfarenhet från tidigare resor här uppe på Nordkalotten, så vet vi att vädret kan skifta och slå om på hur kort tid som helst. Uffe kunde nu inte hejda sin fiskefeber, vi båda hade sett några harrar vaka en bit ut, nedanför höjden vi satt på. Uffe hasade sig ner från höjden medan jag stod beredd med kameran för att kanske kunna föreviga ögonblicken på bild. Fisket i sjöar efter harr är lite annorlunda en vad det är i strömmande vatten. Harren kan röra sig ganska så fritt och några direkta ståndplatser har den inte i sjöar. Man kan säga att harrens ståndplats i en sjö är dess stora revir och det kan variera i storlek. Rådet är att man kanske inte  skall gå omkring och jaga fisken allt för mycket, utan låta fisken komma till dig istället. Har man en gång lyckats att spana in ett vak, lägg ut flugen invänta, för att se nästa vak. På detta sättet ser man oftast vilket håll harren simmar åt och då blir det genast lättare att lyckas med sitt flugfiske. Man kan ju även ha turen och skickligheten att lyckas direkt. Uffe fick belöning för sin skicklighet och lyckades kroka en av dessa vackra varelser. Med några höga luftsprång och en och en annan rusning så började hon att tröttas ut. Hon kom inglidande på slagsidan och den mörkbruna Rackelhanen kunde krokas loss från överläppen, det var en vacker harrhona iklädd en grönskimrande dräkt med inslag av purpur och indigo. Den granna harrhonan på strax under kilot fick sin frihet tillbaka och hon kunde lite omtumlande simma iväg ut i det klara vattnet .Jag vill framhålla att det är viktigt att släppa tillbaka så mycket fisk som möjligt!!! Det kommer vi fiskare att tjäna på i längden. Man har ju både hört och läst om skräckscenarion om att folk, om man nu kan kalla dem för det, har släpat med sig både nät och stora tunnor för att salta in fisken för att sedan sälja detta till affärer. Ett axplock från mitt fotoalbum. Klicka på bilderna!!! En ljummen kväll, då både mygg och harr var som galna. En vacker skapelse, harren är en underbar fisk, den är som gjord för att fiska efter med flugspö. I jokkmynningen var Thymallus-flugan oslagbar. jag själv på bilden, med en av de vackra harrarna från Taavaskaites harrsjöar. En av de många underbara harrjokkarna på Nordkalotten. Uffe får belöning för ett härligt mothugg.