Han föddes den 11 mars år 1952 i England närmare bestämt i Cambridge. Han gick i skolan på Brentwood school, Essex och St. John`s College där han läste engelska i alla dess former.

Efter examen började han skriva framför allt radiopjäser men också tv shower. Han producerade även några av dom. Han skrev och producerade samtidigt teaterpjäser som han var med och uppförde i London, Cambridge och Edinburgh. Han har även jobbat med helt absurda saker som till exempel sjukhusdörrvakt, ladugårds-snickrare, kycklingplockare, livvakt. Han har också jobbat som regissör för tv programmet Dr Who.

Han har en fru som heter Jane Belson, numera Adams. Dom gifte sig den tjugofemte november 1991 i Finsbury stadshus efter att Douglas i nästan tio år hade sagt till sina vänner att han skulle gifta sig med en kvinnlig advokat, gissa vad hon jobbar som. Dom fick en dotter den tjugoandra juni år 1994. Hon har det något underliga smeknamnet Rocket men heter egentligen Polly-Jane. Hela familjen bor nu i Islington.

Idén till "Liftarens guide i galaxen" kom han på när han var och tågluffade i europa.

Detta är vad han själv har sagt och skrivit ner, i min översättning.

Idén till bokens titel fick jag då jag låg full på en äng i Innsbruck i Österrike. Jag var inte direkt full utan så berusad som man blir efter ett par öl om man inte har ätit ordentligt på två dagar beroende på att man är en helt pank liftare som är vilse i Europa. Vi talar alltså om mild oförmåga att stå rak.

Jag reste runt i Europa med en resehandbok vid namn "Liftarens guide i Europa", en väldigt misshandlad bok som jag hade lånat av någon. Ärligt talat har jag kvar den än och eftersom detta hände 1971 så får den väl betraktas som stulen vid det här laget. Jag har tyvärr inte ägt boken "Res i Europa för fem dollar om dagen" efter som jag inte hade så mycket pengar.

Det började skymma på fältet där jag låg och jag började undra var jag kunde sova för natten som tillät min ekonomi samtidigt som jag tänkte igenom vad staden Innsbruck egentligen hade gjort för mej denna eftermiddag. Det som hade hänt var detta. Jag hade gått igenom staden och letat efter en speciell adress och gått totalt vilse. Jag stannade och försökte fråga en man om vägen och visste att det skulle bli svårt eftersom jag inte är så bra på tyska. Jag blev dock förvånad över hur svårt det var att kommunicera med just den här mannen.

Efter ett tag slog det mej att den mannen av alla människor i Innsbruck jag försökte tala med inte bara var döv utan också stum. Jag tog mej därifrån med några meningslösa ursäktande gester och gick för att leta reda på någon annan att fråga. Nästa man jag stoppade för att fråga efter vägen visade sig också var dövstum. Det var efter den händelsen som jag köpte ölen. Jag gick ut på gatan och försökte igen. När den tredje mannen jag talade med inte bara var dövstum utan också blind började det kännas tungt, var jag än tittade såg träden och husen ner på mig med sina mörka grenar och fönster. Jag drog åt rocken hårdare och fällde upp kragen medan jag fortsatte ner för gatan. Jag råkade stöta till någon och bad om ursäkt men han förstod mej inte då han också var dövstumm. Allt såg bara mörkare och mörkare ut då såg jag plötsligt en skylt på ett hotell där det stod att det var en sammankomst för dövstumma i staden. Vid det tillfället insåg jag att min hjärna kunde ha kraschat och att jag skulle ha börjat skriva den sorts böcker Kafka skrev och blev berömd för. När jag låg där med min "Liftarens guide i Europa", började jag undra om inte någon hade kunnat skriva en "Liftarens guide i Galaxen" så jag kunde ha åkt på en gång. Efter den tanken somnade jag och glömde bort idén i nästan sex år. Jag åkte tillbaks till Cambridge och tog ett bad och min examen i engelska. Jag oroade mej för flickor och var min cykel hade tagit vägen. Senare blev jag författare och började skriva en massa nästan otroliga saker som tyvärr aldrig såg dagen ljus, andra författare vet vad jag menar.

Det var kortfattat om hur Adams kom på själva idén. Här är lite om hur han utförde den.

Han började sedan jobba på BBC-radio med sin idé och skrev den som avsnitt i en radioserie. Den första delen sändes 22:30 den 8 mars 1978. När serien blev populär ville bokförlaget Pan Books att Douglas skulle skriva om serien till en bok. Han gjorde det och boken släpptes i september 1979 (efter att ha överskridit ungefär tio deadlines) och gick omedelbart upp på "Sunday Times" bästsäljarlistas förstaplats.

Nu blir det komplicerat. Det har kommit ut flera versioner av den första och andra boken då det från början var en radiopjäs. Till exempel var den första boken i stort sätt en mer utförlig version av radiopjäsens första fyra avsnitt. Ungefär samtidigt kom radiopjäsen ut på skiva. Dock inte orginalversionen utan en nyinspelad version som var nästan, men inte riktigt lik orginalversionen. 1980 kom den andra boken, "Restaurangen i slutet på universum" som var en rejäl omskrivning av del sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, fem och sex (i den ordningen) av radioserien. Namnet kom till för att del fem och sex utspelar sig på en restaurang vid namn "Milliways", också känd som restaurangen vid slutet på universum då den eftersom det går att resa i tiden ligger precis på den platsen där universum upphör/de att existera. Det skulle egentligen ha varit med i den första boken men hamnade i den andra eftersom Douglas kom på en mycket bättre fortsättning på bokserien efter restaurangen. Ungefär samtidigt kom det en skivversion av "Restaurangen vid slutet av universum", en om och utskriven version av radiopjäsdel fem och sex.