|
Under denna rubrik finns inget fotbollsfenomen som är tillräckligt udda eller obetydligt för att inte kunna tas upp till diskussion. Här är inga kor heliga. Befriat från redaktionens traditionella skygglapps-tänkande erbjuds vi här - i varierande form - nya perspektiv på gamla invanda företeelser i vår fotbollsvardag. NÄSTAN ALLA FUSKAR - en osympatisk sanning Inom fotbollen fostras vi till att både kunna ge och ta emot lite stryk utan att gnälla, men det finns en sak som får de flesta spelare att känna efter och börja mygla; och det är löpträning. "Jag tror jag känner mig lite krasslig i halsen idag - det är nog bäst att jag står över", eller; "Jag har lite problem med höger hälsena - det är nog säkrast att jag tar det lite lugnt idag - eller!", är bara några av alla de alltför vanliga undanflykter som hör till fotbollsspelarens standardutrustning.  Den låga septembersolen glöder i trädtopparna och enstaka gula björklöv singlar sakta ner över det slippriga motionsspåret. Förra veckans rotblöta har återställt vätskebalansen - efter sommarens långa torka - och de röda och gula höstsvamparna har tagit över blickfånget i de vissnande rissnåren Ett stycke ovanför de täta fuktslokande grantopparna plogar sig en flock tranor fram på sin väg mot sydligare nejder, samtidigt som en ensam löpare skymtar mellan tallstammarna. På mjölksyretunga ben avslutar hon en 2,5-kilometersintervall under det sista finslipande tempopasset inför nästa veckas Lidingölopp. Nere på idrottsplatsen genomför samtidigt ortens division 5- lag höstsäsongens betydelselösa serieepilog, tappert beskådade av ett femtiotal huttrande entusiaster. Hon lutar sig mot en stadig ek och utför sitt sedvanliga stretchingprogram medan hon intresserat iakttar vad som händer nere på planen. Matchen har kommit ett stycke in i andra halvlek och det avslagna tempot kan närmast liknas vid gåfotboll. Flera av spelarna är trots detta märkbart tagna, och tycks med tanke på sina stela och kantiga löpstilar lida av diverse småskavanker. Hon konstaterar missnöjd hur många av dessa unga spelare, som alla är någonstans mellan 20 och 30 år, verkar ligga ljusår ifrån den kondition som hon och hennes idogt tränande kamrater besitter. Själv har hon nu som 46 -åring betydligt bättre testvärden än vad hon hade som 25 -årig högerinner på den tiden då damfotbollen nyss uppfunnits. Egentligen är det kanske inte så märkligt, eftersom hon konstant ligger på ett årssnitt runt 5-6 löpmil per vecka, och har hunnit med att avverka ett 30-tal maratonlopp sedan hon började motionslöpa för cirka 15 år sedan. Tänk om hon hade insett löpträningens betydelsen redan på den tiden då hon satsade hårt på fotbollen. Fotboll är ju som alla vet en lagidrott där själva bollen är huvudingrediensen. Men samtidigt ingår ett stort inslag av löpning, eftersom snabba varierade förflyttningar är nödvändiga för att uppnå framgång i spelet. Undersökningar visar att en mittfältsspelare springer ca 7 - 10 km under en fotbollsmatch på elitnivå. Därför är det nästan onödigt att tjata om hur viktigt det är att utveckla en god löpförmåga för att kunna nå sitt maximum som spelare. Inte desto mindre ser många fotbollsspelare löpträningen som ett nödvändigt ont som man ibland kan mygla ifrån utan att få dåligt samvete. De betraktar sig själva som bollartister i första hand, och löpare i sista hand. Det har under åren framkastats olika teorier om hur löpträning för fotbollsspelare ska bedrivas. Löpträning med boll och spelsimulerande kortintervaller typ 45 - 15 används genomgående av de flesta lag från elitnivå och nedåt. Många lag nyttjar även dessa träningsformer så gott som året runt. Norska fotbollslandslaget under "Drillo", och Sheffield Wednesday under sin storhetstid i mitten av 80-talet, lade in tung distansträning under uppbyggnadsträningen med veckodoser runt 5 löpmil. Men boll- och teknikträningen då ? Ska spelarnas bollmottagning reduceras till "Dala" Dahlqvist-kaliber? undrar den förskräckte vännen av sambafotboll. Långdistanslöparna kör sina långa löppass under högst fyra månader, sedan trappar de ner under cirka två månader innan tävlingssäsongen startar. Syftet med distansträningen är att öka syreupptagningsförmågan samt stärka fötter och ben inför den mer grenspecifika träning som inleds senare, och som för fotbollsspelarens del består av teknik- och spelövningar. Det finns inget som talar för att tekniken skulle försämras av ökad konditionsträning - snarare tvärtom. Det halvarktiska klimat vi har här uppe i Norden omöjliggör åretrunt-fotboll utomhus, och dessa yttre förhållanden styr också träningsupplägget. För den svenske fotbollsspelaren bör distanslöpning i lugnt tempo läggas in redan några veckor efter det att höstsäsongen avslutats, och den kan med fördel bedrivas på gräsliknande mjukt underlag. Vinsten ligger i att övrig träning sedan kan bedrivas effektivare, då en stark kropp tål större påfrestningar och inte är lika skadebenägen. Utan en ordentlig grundträning är det svårt att optimalt tillgodogöra sig den tempoträning som dominerar senare under försäsongen. Vår före detta landslagsforward; Martin Dahlin, säger att han aldrig har löpt en längre sammanhängande sträcka än 5 kilometer. Gjorde han verkligen allt för att ta ut sitt maximum som fotbollsspelare? Betänk att det brasilianska landslaget, efter att ha analyserat orsakerna till den svacka man hade i början av 90 -talet, avsevärt ökade på löpträningen. Varför inte lova dig själv att komma väl förberedd inför 2000-talets första fotbollssäsong. Om du under vintern ger dig ut ett par gånger i veckan på milspåret, är du en bra bit på väg. Och vem vet, kanske är det så att det finns en uppsjö oanade löpartalanger ute i fotbollsklubbarna? Se bara på 1999 års svenske löparkomet; Erik Sjökvist, som för bara ett drygt år sedan var en okänd division 7-spelare i Stockholmsserien. I år har han som 27-åring erövrat ett par SM-medaljer, både på terräng- och banlöpning, och spås en lysande framtid. Livets löpvägar äro outgrundliga. Väl mött i spåret!! HW 991004 |