Med facit i hand så blev det en ganska lyckad resa undertecknad gjorde i början på november. Allting flöt på som det skulle och trots att bilen hade strejkat lite dagen innan vi skulle åka, kom vi i god tid ner till Arlanda. Flygresan till New York tog nästan nio timmar men var inte så jobbig. Det tog dock några dagar att vänja sig vid tidsomställningen som var på sex timmar.
Dagarna innan
ett maratonlopp består ju till största delen av förberedelser
med mat, vila och vatten. Detta var dock en svårighet i New York
då det fanns ett enormt utbud av sportaffärer och även
andra riktiga sevärdheter som Frihetsgudinnan, World Trade Center,
Brodway samt ett imponerande utbud med sevärda matcher i basket och
ishockey. Men som inbiten löpare så fick jag avstå de
mesta av detta före maratonloppet. Det blev dock en ishockeymatch,
dagen innan maran. Matchen var mellan Toronto och New Jersey och den slutade
oavgjort. Det roligaste med matchen förutom den höga kvalitén,
var nog att se Mats Sundin spela.
Efter fyra dagar
i New York var det då dags för loppet. Dagen före loppet
hade jag varit med på en banbesiktning vilket kändes som ett
viktigt steg i förberedelserna. Nu några veckor efteråt
så kan jag nog säga att banbesiktningen var mera kraftödande
än givande. Det tog nämligen längre tid att åka buss
runt banan än att springa. Det bör tilläggas att bussarna
i USA inte tycks ha något vidare fungerande fläktsystem för
temperaturer över 18 grader. På tävlingsdagen var det det
sämsta vädret under hela min vistelse där borta. Stormvindar
och runt 7 grader var inget som lockade. Men när bussen kom till hotellet
vid halvåttatiden så stod man där i sina sämsta kläder
och med en iordningklippt plastpåse samt lite vatten i näven.
Det visade sig vara ett mycket bra drag att ha lite gamla kläder på
sig för de överdragskläder som man ville ha tillbaka skulle
lämnas in 40 minuter före start. När så det efterlängtade
startskottet small var det bara att följa med strömmen. Under
loppet så serverades vatten var 3:e km och vid varannan sådan
station fanns det sportdryck. Publiken var entusiastisk och gjorde sitt
bästa för att alla löpare skulle ta sig i mål. När
det är en publik på ca 1-2 miljoner så går det faktiskt
ganska lätt att springa ett helt maratonlopp. Min egen insats var
väl sådär tycker jag själv, tiden var 2.48. Felet
med loppet var att jag tog det lite för lugnt den första halvmaran
och det var svårt att öka farten när man kommit in i en
behaglig takt. Det var dock roligt att bli bäste svensk. Det var runt
600 svenskar som startade. Det bästa efter målgången var
närheten till vårt hotell. Det var ca 500m att traska, vilket
kändes ganska lagom. På kvällen blev det en trerätters
middag med fri tillgång till mat och dryck. Det var en mycket trevlig
stämning vid måltiden då den nedre våningen på
restaurangen var reserverad för oss svenska maratonlöpare. Mätt
och glad efter måltiden var det skönt med sömn.
Dagarna efter loppet bestod av en resa till Washington och shopping i New York. En minnes- värd sak från resan till Washington, förutom alla sevärdheter där, var de enormt stora bullarna som vi fick vid ett vägfik på resan dit. Bullarna var i storlek som en mindre tårta. Kaffemängden var naturligtvis anpassat till storleken på bullarna och en kopp kaffe rymde runt 3,5 dl.
Så bar det då av hemåt och resan gick åter bra och vi landade före utsatt tid på Arlanda. När vi hade fått vårt bagage och åkt ut till bilen så kom problemen. Bilen vägrade att starta och det visade sig att batteriet var slut. Vi fick starthjälp men efter 1 km så lade bilen av igen och efter lite krångel fick vi åter tag på starthjälp den här gången av en bärgare. Efter detta så bar det av i full fart mot Hofors. Väl hemma var det skönt med en liten tupplur på eftermiddagen.
Anders