Vårens ljumma vind -93

Sid 34. Första skoldagen fick de ingen läxa, men Nora läste i alla fall i den nya boken när hon kom hem till tant Elin. Vid mjölkdags följde hon med till ladugården. Där fanns fler kor än hemma och hon hade sjå med att lära sig namnen på dem alla. Karlvar och får fanns det också och en häst som bodde i ett särskilt stall på andra sidan ett stort vagnslider.

Det luktade annorlunda i den här ladugården än i den därhemma, och Elins kor var inte vana vid barn. De vände på huvudena och såg på Nora med stora förvånade ögon.

När Nora inspekterat allt tog hon den ena mjölkpallen och satte sig mitt emot Elin och såg på hur hon mjölkade. Skummet steg vitt och pösigt i stävan. Elin hade dragit ned hucklet i pannan och lutade huvudet mot kons ljumske. Kon stod stilla och idisslade drömmande. Då och då vispade hon med svansen för flugornas skull.

Bäst Nora satt där i godan ro kom Valdemar in från stallet. Han tog säckhandduken och torkade juvret på en av korna. Sedan vände han sig till Nora och sade småskrattande:
- Hör du, lilla nåden, kan jag få låna det där sätet som du sitter på?
Nora blev mycket förvånad när Valdemar satte sig att mjölka. Bengt kunde visserligen mjölka men inte pappa och ingen annan farbror hon kände. Farbror Valdemar var inte det minsta lik pappa, konstaterade hon.

Nora gick bredvid tant Elin när de gick in från ladugården. Det kändes tryggt och bra. Valdemar fanns på Elins andra sida, men så ändrade han sig plötsligt och började gå bredvid Nora. Han försökte ta hennes hand och gjorde sig till och sade:
- Jag vill också gå bredvid dig, förstår du väl.

Nora svarade inte men bytte snabbt sida. Hon ville inte gå bredvid farbror Valdemar, än mindre hålla honom i handen. Han skrattade och låtsades smyga sig bakom Elin och så dök han upp bredvid Nora igen. Han tyckte tydligen att detta var en rolig lek, men det tyckte inte Nora. Hon fortsatte att gå undan för honom. Varv på varv sprang de runt Elin, Nora före och Valdemar efter, tills Nora inte kunde behärska sig längre utan sprang ifrån både tant Elin och den dumme farbror Valdemar. Bakom sommarstugan stannade hon villrådigt. Där fanns ingenstans att gömma sig. Hon kröp ihop intill husväggen. Där satt hon och grät när Elin och Valdemar kom från var sitt håll och fann henne.
- Nej, men gråter du?! Jag skojade ju bara, förklarade sig Valdemar.
- Varför gråter du? undrade Elin och strök henne över håret. Längtar du hem, kanske?
Nora nickade. Det var enklast så. Kanske var det sant också, kände hon när hon tänkte efter. Hon hade inte tänkt på hemmet denna händelserika dag, och att hon grät nu berodde bara på att farbror Valdemar inte lät henne vara ifred. Inte kunde hon ge sig till att längta hem nu; hon som längtat så gränslöst till skolan och inackorderingen. Men det kunde man inte förklara när man var arg och satt bakom en vägg och grät.

Sid 51. Två elever var ordningsvakter och stannade kvar i skolsalen under rasten för att öppna fönster och torka av svarta tavlan. Plötsligt kom de utrusande, vilt skrikande:
- En kangråot! En kangråot!

Det uppstod stor oro bland kamraterna. Alla var mycket förskräckta, men trots rädslan ville de in för att titta på det förfärliga. Nora visste inte vad ordet betydde och hon smög med bävan efter de andra. Vad var detta för hemskt, som till och med pojkarna backade för? Försiktigt kikade hon bakom bänken där det förskräckliga dolde sig.
- Ha! En spindel! fnös hon. Det är väl ingenting att skrika för.
Alla stirrade på henne.
- Är du inte rädd för spindlar?
- Nej, inte för en sådan där liten en, försäkrade hon. Ska vi bära ut den?
- Det törs du inte! sade en av pojkarna, och det hördes på tonfallet att han tänkte att nu hade Nora tagit sig vatten över huvudet.
- Jo, nog gör jag det, sade hon.

Hon böjde sig ned och kupade handen omkring spindeln. Sedan bar hon ut den och lade den på marken vid solväggen. Ett beundrande sorl hördes, och alla vek respektfullt undan för henne och spindeln.

Det var skönt att bli betraktad som modig, men egentligen var det litet för enkelt, tyckte Nora. Sådana där spinkiga spindlar betraktade hon som ofarliga. Om det varit en skorv skulle hon knappast vågat bära den i handen. De rackarna kunde bitas, visste hon.

Efter detta blev Nora småskolans spindelutbärare. Så snart en spindel visade sig ropades det:
- En kangråot! Vars är Nora?
Och Nora kom och bar ut alla spindlar hur lätt som helst.