|
DEN BORTGLÖMDA
GRAVEN
Jag vandrar på kyrkogården,
i vacker midsommartid,
och läser namnen i stenar,
på dem som där vilar i frid.
Allt är så pyntat och vackert,
med blommor från äng och lid,
då ser jag en grav på kullen,
som ingen tycks kännas vid.
Själv kände jag ju den döde,
nu borta se´n många år,
att ingen skänkt honom blommor,
är något jag ej förstår.
Jag viskar hans namn så stilla,
där jag nu vid graven står,
då ser jag i en drömsyn den döde,
och i hans ögon blänk av en tår.
Jag lovar att komma tillbaka,
med blommor från äng och lid,
så att även den graven blir pyntad,
som ingen vill kännas vid.
|
|